Krönika. Jennifer Espling.

2017-06-05 06:55

"Blir inte klok på renlighetuppfattningen"

Det pågår en sorts skuldsanering som handlar om marken. Sedan nästan tjugo år tillbaka har staten arbetat med att spåra upp och sanera föroreningar som civilsamhället och industrin har lämnat efter sig.

Ambitionen är gigantisk. Alla objekt ska identifieras och skadorna åtgärdas. Arbetet med att hitta föroreningsskador har pågått på länsstyrelser och kommuner i många år nu. Gamla telefonkataloger och häradskartor gicks inledningsvis igenom i jakt på verksamheter som kunde ha orsakat markföroreningar. En villatomt kunde identifieras som ett potentiellt förorenat område ifall ett telefonnummer till ett åkeri kunde kopplas till fastigheten. Grannar intervjuades. ”Minns du om du någon gång sett en lastbil här”

Alla identifierade objekt kollades upp. Vad gjordes, när, vilka kemikalier användes, hur mycket, var hamnade restprodukterna? Åkeriet som visade sig vara ett cykelbud prioriterades ner. Slaggområdet som lakade arsenik och där tredje omgången kaniner dött för sommarstugeägaren prioriterades upp och sanerades.

De mest omfattande skadorna kommer generellt från metallindustri och gruvor. Alltså verksamheter som sedan 1600-talet bidragit till att göra landet till stormakt, industriland, folkhem och välfärdsstat. Företag och fastigheter är belastade med en miljöskuld som minskar deras marknadsvärde, en typ av miljöskuld som är någorlunda kalkylerbar och definierad.

Sen finns det varianter av miljöskulden som är svårare att sätta fingret på, för att dom är känslomässiga och delvis omedvetna.  De går ihop med idén om det rena och oförstörda och skulden som följer av att ha förstört det. Skavet i samvetet hos oss som någonstans vet att vi använder mycket mer än vi behöver. Mark som påverkats av människan och därför blivit onaturlig. Jorden som borde återställas till ett naturligt ursprungsläge. Det förlorade paradiset och människans sedan Adam och Eva djupa smutsiga spår.

I samband med såväl miljösaneringar som vanliga grävjobb i gator och annat används ofta formuleringen ”marken ska återfyllas med jungfruliga jordmassor”. Det är en formulering som förutom att vara traditionellt sexistisk (var är de svendomliga jordmassorna liksom) även vittnar om ett regressivt förhållningssätt. Det ska bli som det var förr, när inget var använt, allt var rent och ingen synd hade begåtts.

Jag blir inte klok på vilket syfte den här renhetsuppfattningen tjänar. Människan kan helt klart underminera villkoren för sin egen och andra arters existens, och det finns sannerligen miljöfrågor som behöver lösas. Men skulden eller idén om det ursprungligt rena bidrar inte till lösningar eller utveckling. Vi är så lätta i det här solsystemet, vi har bara funnits ett ögonblick. Så lätta som ögonblick och skuldfria borde vi också få vara inombords när vi går omkring på jorden under våra livstider, och gör de saker vi tror är kloka utifrån vårt begränsade vetande.

Om vi blir lättare inuti kanske vår framdrift blir mindre resurskrävande.  Kanske blir våra fotavtryck då inte djupare än att de försvinner vid nästa regn.

 

 

Jennifer Espling
Jennifer Espling 

Miljökonsult och konstnär