Krönika. Jennifer Espling.

2017-09-19 07:00

Där sladden funkar och alla fattar

Borde är ordet som belyser gapet mellan hur man vill att saker ska vara, och hur de egentligen är.

Jag använder tyvärr ordet hela tiden, oftast när jag beskriver hur jag vill att något ska vara samtidigt som jag tvivlar på att det är så. ”Alltså om vi har solen till höger så borde vi komma tillbaka till stigen ganska snart.”

Det mest hjärtskärande borde var vid äppelträden nere vid ån, för länge sen. En kompis lyste med ficklampa upp i stjärnhimlen och hävdade: att ljusstrålen faktiskt borde färdas genom rymden tills den träffade något. Eftersom universum är oändligt borde det statistiskt sett finnas en jord med honom själv på, och någon gång borde han själv bli träffad av sin egen ljusstråle och svara. Alkohol var med i bilden och det slutade med att han kastade ficklampan ner mot ån i vredesmod över att inte få ett endaste livstecken från universum eller sig själv. Senare på natten grät han, för att rymden var så tom, och nu var ficklampan borta också.

Jag tyckte det var synd att universum inte svarade. Men jag väntade mig inte heller något av universum, eller av något annat. Det gör jag inte nu heller. Jag blir mest förvånad när saker är som förväntat eller som jag önskar. Ändå säger jag det hela tiden, ”den här sladden borde funka” eller ”det här borde de fatta”.

Ordet ”borde” implicerar att det finns en alternativ verklighet där saker förhåller sig på ett mer riktigt sätt. Där universum svarar, sladden funkar, folk fattar, och alla är beredda att direkt göra stora förändringar för att skapa ett hållbart samhälle. Men allt som finns är det som ÄR. Och jag tycker att ordet borde oftast ställer det som ÄR i onödigt dålig dager.

Jag hör sällan någon säga ” vi borde kunna lösa den här typen av uppgifter på ett dåligt sätt, men tyvärr är vi ganska bra på det i dagsläget. Vi har en stor försämringspotential”. Så låter det inte. Det är alltid verkligheten som får ta skiten när man pratar om hur det borde vara. Det får det att framstå som en nitlott att vi lever i den här världen.

Men världen är inte en betaversion eller misslyckad kopia. Den är allt. Den kan förändras genom handlingar, men aldrig genom idéer om hur den borde vara i stället. Föreställningen om att det kan vara annorlunda kan absolut vara en förutsättning för förändringar, men den kan lika gärna leda till missnöje och passivitet, åskådliggjort på ett tydligt sätt av en insändarskribent som skrev att ”någon borde ta tag i något”.

Jag funderar på vad det gör för motivationen att gå runt med uppfattningen att saker borde vara på ett annat sätt. Det vore intressant att försöka förhålla sig enbart till det som finns och vad en vill göra, utan att ens föreställa sig att det borde eller ens kunde vara annorlunda.

Naturligtvis är det ett hål i vägen, inget konstigt med det. Jag lägger i en skyffel grus och ringer kommunen.

Vi satt länge vid ån, det ljusnade sakteliga så att kanadagåsskitarna började framträda i gräset runtomkring. Vi reste oss för att gå, men innan vi gick letade vi i vassen efter ficklampan. ”Den BORDE ligga här någonstans” sa kompisen och gjorde en svepande gest över tvåhundra meter sumpig strandlinje, samtidigt som jag klev på något hårt som faktiskt var – ficklampan.

 

Jennifer Espling
Jennifer Espling 

Miljökonsult och konstnär