Krönika. Annelie Salminen.

2017-06-27 06:00

Det finns inga färdiga koncept i landet hbtq

Att inte ha en upptrampad stig betyder att det går att göra en egen.

Jag har utbildat om normer och hbtq i många grupper och sammanhang. Startat upp initiativ och projekt, gjort material och samarbetat. Men det som har fastnat hos mig mest är de långa samtalen med människor som inte vågat prata, berätta, någonsin, förrän nu. Nu, när det är dags att ta steget. Det är läskigt, farligt. Det som funnits inuti men som inte har fått komma ut är skört, nytt och darrar av ensam envishet. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det är en ynnest att få vara den som får ta emot och lyssna. Att få några frågor som är de svåraste i världen att ställa, och därför kanske kluriga att svara på. Men när det väl är sagt, finns det ingen väg tillbaka. Då är resan öppen. Inte rak, nej, nej. Rakt blir det aldrig mer. För det finns inga kartor, inga mallar, det går inte att följa en upplyst slinga med vattenpauser utplacerade med jämna mellanrum. Det finns inga färdiga koncept i landet hbtq. 

För när du är ute som hbtq-person tar alla upptrampade stigar slut. Jo, visst, det går att härma, den traditionella normativa idén om hur livet bara ska flöda på enligt det schematiska mönstret vi kallar heteronorm. Men bara till en viss gräns. Det tar alltid stopp åt något håll. 

Kroppen som inte passar förväntningarna. Kärleken som spillt över på fler. Relationen som inte blir tydlig för att språket inte kan beskriva den. Familjen som inte får bli till, eller som finns men inte erkänns. Osynliga namn, spår av liv som får kämpa för att leva. 

Statistik är ett torrt men tydligt hjälpmedel för att se och förstå. Siffrorna talar om att hbtq-personer mår sämre, dör tidigare, är räddare för att gå ut eller delta i olika aktiviteter och blir utsatta för mer våld och hot, än befolkningen i stort. Dessutom blir man generellt dåligt bemött och har därför lågt förtroende för de som finns till för att hjälpa, som vården, socialtjänsten och polisen. Skolor och arbetsplatser har varierade kunskaper och förutsättningar, och i princip alltid beror det på vilken person som råkar komma i ens väg om det ska bli ett tryggt och bra möte, eller om det slutar med nonchalans, kränkningar, diskriminering eller övergrepp. 

Men det finns också hopp. Att inte ha en upptrampad stig betyder att det går att göra en egen. Det är klart att det går att ta sig fram ändå. Det kräver koncentration, uthållighet, lite stöd och mycket styrka. Och en vilja, att förändra världen. Det är ändå rätt trist att följa mallar, eller hur? Det lämnar ändå inte så mycket utrymme för fantasi och kreativitet, att måla stort och lämna avtryck. Relationer mår bra av att utforskas och knådas, i stället för att bara köra på efter så invanda mönster att de knappast syns. Och är vi fler kan vi hjälpas åt. Om vi trampar nya stigar tillsammans, marscherar i en parad genom hela stan, förändrar vi själva utgångsläget, lite i taget. Om hela Västerås sluter upp, kommer den dystra statistiken att bli bättre. Vi kan börja här. 

Jag hoppas att vi ses på Västerås Pride (29/6-1/7).