Krönika. Jennifer Espling.

2017-11-28 08:57

Målarbete – ett rymdäventyr

Vi trodde först att målen fanns på en särskild plats men med tiden kom vi att inse att det var ett sätt att hålla oss i ständig rörelse, hålla oss borta från det vi egentligen behövde, som var det vi redan hade. Den plats vi lämnat.

Innan det här med målen kom sägs det att folk jobbade mest och att det var självklart varför. Det var daglig verksamhet och ständig effekt, det gick runt, det fanns mat och det räckte. Jag vet inte om det var på 60-talet, 70-talet eller drömtiden, kanske var det egentligen mer som ett tillstånd. Det var i alla fall på jorden.

Efterhand blev systemet alltmer komplext vilket krävde samordning på en övergripande och ofattbar nivå, där instrumenten hölls fria från jordpartiklar och blod. Det var på den nivån som de första målen fastställdes, de som kom att skilja alla från allt. Målen sattes högre, längre och bortom. Det hette att vi behövde utvecklas och bli andra. Det vi gjorde måste bli nåt annat och bättre. Från och med den dagen gick solen inte längre upp över jorden. Den gick upp över ultradistanser och vi lärde oss mäta vår otillräcklighet i ljusår.

Mitt jobb är att räkna på energiförbrukningen inför kommande delsträckor. För många år sedan skrev jag ett simuleringsprogram som utför beräkningarna men det har jag hållit hemligt. På det viset har jag frigjort tid till ett experiment. Jag försöker extrahera data från alla tidigare distanser och gestalta den spatialt, för att se var vi är i förhållande till platsen vi kom ifrån. Det är än så länge omöjligt att säga, för jag har inte lyckats göra en rumslig representation av tiden.

Just nu är vi i en period där vi diskuterar mycket under lunchrasterna, om vem som egentligen fastställde målen och styr navigeringen. Ifall det räknas som demokratiskt fast ingen längre minns hur riktningen togs ut. Nån hävdar att vi indirekt är gemensamt ansvariga eller att våra förfäder i alla fall var det, men det är inte direkt så att man kan välja nåt annat alternativ som det är nu. I rymden utanför är det minus 273 grader och allt i kroppen skulle koka eftersom det inte finns tryck.

Fast vi färdats i åldrar så har avståndet till målen växt, som att de hela tiden flyttas fram. Vi trodde först att målen fanns på en särskild plats, men med tiden kom vi att inse att det var ett sätt att hålla oss i ständig rörelse, hålla oss borta från det vi egentligen behövde, som var det vi redan hade. Den plats vi lämnade. Och ska jag vara ärlig så har det börjat bli en skrämmande tanke att stanna, att bli hängande i rymden. Då känns det bättre att vara i rörelse. Som att vi nån gång kommer att komma fram till något, kanske tillbaka hem.

Ibland passerar vi särskilt lysande stjärnor och då klagas det som vanligt om arbetsmiljöproblem och reflexer i skärmarna. Jag tittar rakt mot skenet och låter allt mellan mig och stjärnan bländas ut. Röda blommor flyter ut över hela synfältet och förmodligen är det skadligt men i ögonblicket finns bara ett gränslöst förblindande ljus. Jag kan se det röda pulsera och höra mitt eget hjärta. För en stund föreställer jag mig att det är solens ljus som bländar mig, att det är varmt, vi är på jorden och det finns inga mål. Vi är där vi ska vara, vi gör det vi ska och har allt vi behöver. Det är nästan verkligt.

Jennifer Espling
Jennifer Espling 

Miljökonsult och konstnär