Krönika. Annelie Salminen.

2017-10-10 09:14

Saker betyder inget när det verkligen gäller

Jag rensar. Drar ut alla lådor ur kontoret, källaren och hyllor i hemmet, för noggrann besiktning. Hela livet som samlats i alla hörn går jag igenom, tittar på, värderar och lägger i olika högar. Slänga, ge bort, arkivera, använda. Slänga, ge bort, arkivera, använda. Mest slänga. Och ge bort. För det är alldeles för mycket av allting. 

Och det är så mycket av gammalt. Gamla papper, gamla böcker, gamla tankar. Jag granskar dem nu och ser att de gamla tankarna finns och lever kvar, men de har också växt sig vidare och hamnat på andra ställen. Det är tankar som har varit med på vägen, men som har gjort det de skulle och inte behövs längre. Dags att släppa taget.

Jag hittar papper från skolor och kurser, från jobb och engagemang. En samling av en bit livshistoria. Jag tittar på varje sida innan jag bestämmer vart de ska. Nästan allt åker till pappersåtervinningen. Men jag tittar på det ändå. För att riktigt känna att nu är det hejdå och slut. Tack för den här tiden och vad skönt att slippa släpa runt på allt mer. Det ger en stigande lättnad att se lassen försvinna pö om pö ut ur mitt ansvar. Gamla måsten behöver inte ligga kvar på axlarna.

Alla prylar som hopas i små samlingar. Gem i olika färger, ett minilitet block, tre knappar i en liten plastpåse, julkort från 2004 och 2010, alla dessa pennor överallt. Böcker som redan lästs och böcker som aldrig lästs och böcker som är de viktigaste vännerna från hela barndomen, som burits med mellan flyttar hit och dit. Kläder som inte känns bra, som är slitna, som inte går att använda.

Köksskåpen med för många burkar. Jag funderar över varför det här inte har blivit av tidigare, den här stora ordentliga genomgången som varit på gång så länge, men som jag tänkt göra sen, sen, senare någon gång. Men det har inte funnits ro för att göra det. Det tar tid och envishet, och det rör fram många minnen. Men det gör ingenting. Det är en grovstädning av hjärnan som pågår.

Jag lägger pussel av texter och anteckningar, skisser, klotter och fyllda kalendrar. Vissa minnen som jag trott varit svåra visar sig inte vara så farliga, med blicken på det så här tryggt i efterhand. Andra ger insikter och bekräftelse om att den diffusa känslan som ofta viftats bort faktiskt varit ett tema sedan tidernas början. Det visste jag. Men det blir tydligt igen.

Människor är svårare att städa, spara och sortera. Saker är lätta, för de betyder liksom ingenting. Inte när det gäller, när tillvaron blir akut och skarp. Och det märks så tydligt: ju fler saker som försvinner, desto lättare blir det att se hur själva livet passar in, hur livet behöver vara.