Krönika. Annelie Salminen.

2017-09-12 07:00

Samhällets krav passar inte in i hur världen egentligen är

I slutet av året kommer resultatet av regeringens utredning om stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner. En utredning som har pågått under året där främst transpersoner, men även närstående, har fått möjlighet att lämna sina berättelser och vittnesmål. 

Förra veckan var det dags för hearing, och representanter från kommuner, organisationer, myndigheter och andra fanns på plats för att ge sina synpunkter och förslag på hur tillvaron på alla plan kan bli bättre.

Många lagtexter är gamla. Anpassade efter en annan tid, andra rutiner, andra normer, och de påverkar människor varje dag. Tvåkönsnormen och cisnormen är starka och ligger till grund för både juridik och kränkningar. Datasystem inom vård eller myndigheter är uppbyggda efter tydliga föreställningar om hur vi förväntas sortera in oss i olika fack. Den som behöver ändra juridiska dokument som personnummer eller namn, får lägga stor energi och mycket tid på att administrera, utbilda, bråka och vänta. Det finns uppdaterade riktlinjer men personal inom alla områden tar sig ändå friheter att göra lite hur som helst i stället för att ta reda på vad som gäller. Till och med när vi vill ta fram underlag för att kunna förbättra, missar vi ändå att ställa rätt frågor så att statistiken får stora hål.

Det forskningen visar är att om den närmaste kretsen runt en person som är utsatt kan vara ett tryggt och bra stöd, kommer också personen i fråga må bättre och ha en bättre hälsa. Det är inga konstigheter. Alla behöver ett sammanhang där det går att vara sig själv. När jag har lett samtalsgrupper för närstående vittnar många om en stor och tung oro, för vad som ska hända med deras transpersoner. Rädslor för känslor som känns helt främmande för dem själva. Många känner en läskig sorg över att inte kunna skydda sina älskade mot världens grymma fallgropar. En del vill skydda så mycket att de nästan helt kväver. Och det är kanske inte så konstigt. För alla vet reglerna. Passar du inte in, så straffas du ut. Bäst att gömma allt!

Men det händer alldeles magiska saker när närstående får träffas. När fakta, kunskap, erfarenheter och igenkännande möten får ta plats, sväva ut och finnas. Efter en första träff, två ynka timmar i ring med en kopp kaffe och vindruvor, syns lättnaden i tårfyllda ögon. Det var inte mitt barn det var fel på. Det var inte mig det var fel på heller. Det är samhällets tunga ologiska krav som inte passar in i hur världen egentligen är. Vi är inte ensamma, och det finns vackra hoppfulla sätt att se på. Det känns nästan, nästan, som att vi äger en stolt kunskap som andra aldrig kan få eller förstå. Och det är bara deras förlust.