Krönika. Peppe Hämeenniemi.

2017-06-13 07:00

Vilka är ute och cyklar egentligen?

Varje gång jag cyklar ner på stan passerar jag konstverket ”Aseaströmmen” på Stora torget. Jag, på min stora vita lastcykel, alltid med barn i lådan eller något annat som ska fraktas. De, männen som är på väg till arbetet i Aseaverken, trampar bredvid med sina Unicaboxar på pakethållaren. Dåtid och nutid möts, och jag tänker på de kvinnor som raderats ur historien, snart har vi trampat vidare.

Jag blir alltid glad av monumentet som står där stort och ståtligt. Glad av den framtidstro som finns i konstverket och glad av den fart som konstnären lyckats fånga i cyklisterna i den lilla nedförsbacken. Jag blir också glad av att se ett samhälle där cykeln var det självklara valet när man skulle till jobbet, glad av att se de stilistiska, grovhuggna cyklarna, och glad av att se ett samhälle prioritera cykling framför privatbilism.

Om konstverket står för det gamla Västerås så står det tyvärr inte för dagens Västerås. Andelen invånare som cyklar till jobbet är låg, andelen barn som går eller cyklar till skolan är än lägre och fortsätter sjunka. Olyckorna bland cyklister är kvar på samma nivå år efter år, och det tycks vara helt riskfritt att köra ihjäl en cyklist i den här staden. 

Trots kommunens fagra ord och planer fortsätter vi att bygga ett samhälle som kräver bil, ett samhälle för män. Kvinnor cyklar, går och åker kollektivt i större utsträckning. Mannen får fortsätta att vara norm och Trafikverket fortsätter med en nollvision som inte tar hänsyn till oskyddade trafikanter.

Jag känner mig onekligen en smula nere, ganska ofta känner jag att vi som jobbar för ökad cykling konstant kämpar i motvind. Oavsett hur många remisser vi än svarar på till kommunen, hur många insändare vi än skriver och hur många av kommunens cykelråd vi deltar på, så står tusen och åter tusen saker kvar på listan. Men så har vi de där glimtarna av ljus som sipprar in och ger mig hopp även på den kallaste vårdag. 

En sådan dag stod jag och min polare Per nere på barnfestivalen och visade upp våra lastcyklar. Vi pratade med barn och vuxna om fördelen med att cykla i stället för att köra bil, och vips var vi mitt i ett intressant samtal med roliga människor och kämpaglöden fick nytt liv. Hopp känner jag även när jag träffar en projektledare hos en större fastighetsägare som undrar hur man gör för att få hyrcyklar till stan! En privat aktör som kanske kommer att lösa det staden inte anser vara värt att satsa på. Jag blir imponerad av människors vilja att få saker gjorda.

Det är ofta i det lilla som man kan få till en förändring. När jag och mina barn har parkerat cykeln på stan kommer det alltid fram en eller två nyfikna och frågar vad det är för konstig cykel vi har. 

Och så är ett samtal om cykling och en annan möjlig framtid igång. Och vem vet, vi kanske får chansen att  se en ny Aseaström av kvinnor och män någon gång i framtiden när kommunen faktiskt gjort det de sagt att de ska göra.

 

Peppe Hämeenniemi
Peppe Hämeenniemi 

Förälder, medlem i Fi Västerås och ordförande för Cykelfrämjandet Västerås.