Kultur & Nöje.

2017-11-24 12:00
På Joakim Thåströms nya skiva ”Centralmassivet” finns inslag av både rockpoesi och ”industri”. Den kan därför ses som en sammanfattning av Thåströms långa karriär.  Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
På Joakim Thåströms nya skiva ”Centralmassivet” finns inslag av både rockpoesi och ”industri”. Den kan därför ses som en sammanfattning av Thåströms långa karriär.

Ingen sjunger blues som Thåström

Imorgon spelar Thåström på Bombardier arena i Västerås. Turnén bygger på skivan ”Centralmassivet”, årets bästa bluesskiva.

”Sakta i backarna nu”, tänker kanske de flesta av er. ”Thåström är väl ingen bluesartist? Han är väl en gammal punkare som sadlat om till rockartist?” Delvis: 1977 var han punkare i Ebba Grön, tio år senare spelade han något slags rock med Imperiet och ytterligare tio år senare spelade han larmig industrirock med Peace, Love & Pitbulls.
 


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Men sedan 2005 års ”Skebokvarnsv. 209” så har han både slutat larma och göra sig till. I stället har han blivit mer lågmäld och reflekterande, och när ”Bluesen i Malmö”, öppningsspåret på hans senaste skiva ”Centralmassivet” mullrar igång, så tänker jag inte på Ebba Grön utan på Howlin’ Wolf eller Muddy Waters. Precis som på deras bästa inspelningar så är det rösten, texterna och känslan som står i centrum och inte själva musiken.

Tvärtemot vad de flesta svenska – och en stor del av de brittiska – bluesartisterna tycks tro, så är inte blues ackordföljder och gitarrsolon utan en känsla. Det är den känslan som ”Centralmassivet” förmedlar. Den är helt enkelt det perfekta soundtracket till hösten i Västerås.

 

Jag tror inte att Thåström haft Västerås i tankarna när han spelat in ”Centralmassivet”.  Malmö, Krakow och skivtitelns centralmassiv (en högplatå i Frankrike) är platser som nämns på skivan, men inte Västerås. Pugh Rogefeldt står visserligen som medtextförfattare till ”Som mästarna målat himlen” eftersom Thåstrom ”lånat” en textrad, men det är kanske att greppa efter halmstrån.

Ändå kommer jag på mig själv med att påfallande ofta tänka på de regniga höstkvällar i skiftet mellan 1980- och 1990-tal jag och mina vänner fördrev genom att driva runt i ett folktomt Råby centrum när jag lyssnar på skivan. Kanske är det för att Thåström växte upp i Rågsved, som liksom Råby är en betonggrå sovstad och delade samma rastlöshet som vi Råbybarn kände; den rastlöshet som han ofta i intervjuer beskrivit som drivkraften bakom sin musik.

Krokig väg mot hemadress

Thåströms rastlöshet har yttrat sig rent geografiskt (han har förutom Stockholm bland annat bott i Köpenhamn och Amsterdam), men främst musikaliskt. När Ebba Grön stod på höjden av sin popularitet 1983 så meddelade de i ett pressmeddelande att de ”la av”, bara för att (minus Fjodor) bilda det nya bandet Rymdimperiet, senare förkortat till Imperiet, som var mer pop- och rockorienterat. Efter att ha spelat ihop under större delen av 80-talet så splittrades bandet 1988 och Thåström inledde sin solokarriär.

Debutskivan som soloartist blev en försäljningsframgång, men Thåström verkade inte bekväm med etiketten ”rockpoet”, så efter att ha gjort den lite spretiga skivan ”Xplodera mig 2000” 1991, så flydde han från Sverige till Holland och bildade Peace Love & Pitbulls. De tre skivorna som bandet gjorde togs inte så väl emot i Sverige, men något bättre utomlands. Det är kanske så att de hamnade ”mellan stolarna” i svensk musikpress; äldre rockskribenter som hade sett Thåström som den ”nya Cornelis” undrade vad som tagit åt honom samtidigt som metal- och synthskribenter inte tog honom på allvar eftersom han ju var killen som haft svensktoppshits med ”Märk hur vår skugga” och ”Karenina”.

I slutet av 1990-talet återvände han till Sverige och började göra musik på svenska igen. Comebacken blev en succé, och 1999 års ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” blev både etta på försäljningslistan och fick en Rockbjörn i kategorin ”Årets svenska skiva”. Man kan dock betrakta både den och uppföljaren ”Mannen som blev en gris” som något av mellanskivor, för det var först på ”Skebokvarnsv. 209” han skulle hitta hem, både tematiskt (Skebokvarnsvägen 209 är adressen där Thåström växte upp) och musikaliskt.

”Sällan har rastlöshet låtit så bra”

Som jag skrev i artikelns inledning så var det på ”Skebokvarnsv. 209” som den nya, lågmälda Thåström presenterade sig och Thåström har sedan dess utforskat ungefär samma musikaliska marker. ”Centralmassivet” kan dock ses som en sammanfattning av Thåströms karriär. Det finns inslag av ”industri-Thåström” likväl som rockpoeten Thåström, och vissa delar påminner till och med om Imperiets sista och ibland lite bortglömda skiva ”Tiggarens tal”. Men framför allt är det alltså en bluesskiva. Sällan har rastlöshet låtit så bra, och mycket tyder på att morgondagens konsert kommer att göra skivan rättvisa.