Reportage.

2017-05-26 08:00
  • Det blir full fart när hönsen ska matas. De kommer blixtsnabbt till Åsa  Andersson när de inser att det finns mat.  Bild: Joni Nykänen
    Det blir full fart när hönsen ska matas. De kommer blixtsnabbt till Åsa Andersson när de inser att det finns mat.
  • Här bor hönsen, när de inte utforskar trädgården där de har i stort sett fritt spelrum. Bild: Joni Nykänen
    Här bor hönsen, när de inte utforskar trädgården där de har i stort sett fritt spelrum.
  • ”Det är mycket man måste veta. Jag har lärt mig massor”, säger Åsa Andersson om att ta hand om höns.   Bild: Joni Nykänen
    ”Det är mycket man måste veta. Jag har lärt mig massor”, säger Åsa Andersson om att ta hand om höns.

Ratade hönsen får en fristad på Åsas gård

Hennes husdjur är höns som hon själv har räddat från en säker död. Åsa Andersson driver en småskalig fristad i Gottsta utanför Västerås. 
​ – Jag har inga barn, så jag blir väldigt fäst vid de här hönsen. Tyvärr, säger hon.

Åsa blir ledsen när hon berättar om hönan som tvingades att bli avlivad dagen före vårt möte på grund av sjukdom.
– Jag åkte till veterinären och tog bort en. Jag fick hålla den i famnen när medlet sprutades in i buken. Jag sörjer varenda höna jättemycket. Har man katter är det längre mellan dödsfallen. Men höns lever inte nödvändigtvis så länge, säger hon.

Nästan hela trädgården hemma i Gottsta har inhägnats och hennes 15 höns kan röra sig fritt. Hon har gett några av dem namn. Alba, Knopp, och Elsa är den äldsta. T-rex heter tuppen som är väldigt sällskaplig och vill bli nattad och upplyft på pinne varje kväll. Vissa av dem är så lika varandra att hon inte kan se någon skillnad.
– När det gäller just de vita är det svårt att veta vem som är vem. De skulle kunna vara klonade. Så lika varandra är de, säger hon.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Åsa Andersson har alltid varit känslig för andras lidande.
– Särskilt djurs lidande. Jag har också alltid känt att jag värderar just frihet högst av allt. Det vill jag ge hönsen.

Skaffade höns 2013

Hönsens frigivning har skett på laglig väg. Åsa har vänt sig till äggproducenter där hon har köpt loss värphybrider som av branschen ses som uttjänta och ska skickas till slakt. Det rör sig oftast om en billig penning, som fem kronor per individ. Första gången hon skaffade höns var 2013, och då var det just burhöns.

I början kände hon att det var betydligt mer komplicerat att ha höns än vad hon hade förväntat sig. 

De är känsliga och kan lätt drabbas av olika sjukdomar.
– Det är inte bara att frita och rädda. Det insåg jag direkt. Jag behövde lära mig jättemycket om höns. Och jag har lärt mig massor, säger hon.

Stenhård hierarki

Bland annat har hon noterat den stenhårda hierarkin bland djuren.
– De är väldigt olika oss människor. Samtidigt som det trots allt finns vissa likheter. Man ska inte försöka förmänskliga dem, eftersom de ju är höns. Det finns en stark rangordning bland dem som människor skulle uppleva som fruktansvärd, säger hon.

Aktivismen upptar en stor del av Åsa Anderssons liv. Hon känner att det finns ett starkt engagemang för djurfrågor i Västerås.
– Det har börjat hända grejer i stan. Det är egentligen inte min grej att vara ute bland folk eftersom jag har social fobi. Men jag känner att jag gärna vill vara med i de här sammanhangen. Jag känner engagemanget, säger hon.

Trivs hos hönor och katter

Men egentligen trivs hon bäst när hon är hemma bland sina hönor och sina katter i Gottsta, som ligger naturskönt i närheten av Ängsö. 

I området kan hon också ta promenaderna som hon värdesätter så högt.
– Jag är helst ensam. När jag kommer hem så är det så underbart skönt. Jag känner mig jättelycklig när jag får hälsa på katterna och mina hönor. De är mitt liv och de ger mig jättemycket. Jag tycker att det vore fantastiskt om fler kunde engagera sig för hönsen, säger hon. 

Drömscenariot är att Åsa skulle kunna starta en större hönsfristad, förklarar hon.
– Men det är det där med ekonomin. Hade jag haft mer pengar skulle jag kunna starta en sådan som jag vet finns i England, med stationer över hela landet. Men det är mycket jobb och jag är själv i det här.

– Det vore toppen om man kunde rädda fler hönor från industrin. Man vill dock gärna att de kommer till rätt personer. Det är jätteviktigt, fortsätter hon.

Mitt under mötet med Åsa närmar sig något som skulle kunna hota hennes älskade djur.
– Jag tror att det är en duvhök, säger hon nervöst. 

Hon ställer sig upp och gör oväsen med förhoppningen att rovfågeln ska vända om. Det gör den. Men det är oklart varför.
– Det var tur att vi gick ut nu. Jag är hela tiden jätteorolig för duvhökar, säger hon och berättar om en höna som med nöd och näppe klarat sig undan en tidigare attack.