Ifall en konstruktör ställer sig och drar sina bästa skämt på ett projektmöte om en järnvägsbro så  är det inte leverans oavsett hur kul skämten är. Om hen där-emot gör det på en stå-upp scen mot betalning så är det leverans, för det är dealen. En leverans förutsätter nån form av avtal eller åtagande gentemot en beställare.

Ändå hör jag om att resmålen levererar, bästa gänget levererar, vädret levererar. Men det finns ju för fan inga avtal. Vädret, till exempel, har inte åtagit sig att vara en leverantör av önskeuppfyllningar. När jag möter den här beställarattityden känner jag mig underligt tung invärtes och förolämpad å vädrets vägnar.

Leveranstänket blir en outsinlig källa till besvikelse. Barnet levererar inte tacksamhet. Kattungen levererar inte gosighet utan är rädd och fräser på alla som rör den. Kompisen är deprimerad och levererar inte #skönthäng. Artisten spelar i en ny stil och levererar inte det som förutsattes när biljetten inhandlades. Och vädret, ja det levererar ju aldrig nu för tiden.

Jag vill inte ha leveranser och jag vill inte leverera. Jag vill ha något avtalslöst. Om man kastar om bokstäverna i ordet L E V E R E R A så kan man bilda ordet R E V E L E R A, som betyder uppenbara. Det är vad jag vill ha. Uppenbarelser. Men det kan inte krävas, bara önskas.

Dom  kommer inte på beställning och kanske kommer dom inte heller gärna till den som alltför hårt bevakar sina leveranser (nu finns tjänsten Spåra ditt paket). Men uppenbarelser finns därute, och när dom kommer är det i en form som inte finns i beställningssortimentet. Som ett oseende barn, välbehållet över is och stenblock.