Mediegiganterna har möjlighet att forma, omforma och sprida alternativa bilder i informativt och opinionsskapande syfte – när studien så markant pekar på ett negativt anslag beträffande immigration och migrationspolitik får det följdverkningar. Som ytterligare bakgrundsinformation kan vi tänka tillbaka på den undersökning som Institutet för mediestudier presenterade i maj beträffande huruvida medierna visar en sanningsenlig bild av bland annat invandring.
”Misstron mot journalistiken om just invandring sticker ut. Den är spridd i över hälften av befolkningen – långt utöver Sverigedemokraternas led. Så många som 54 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Bara 27 procent anser påståendet vara helt eller delvis felaktigt (SOM, 2015).”
Finns det anledning att anta att det förekommer en viss självcensur? Påverkas reportage, intervjuer, urval av insändare samt debattartiklar av andra hänsyn än journalistiska grundvärden som saklighet, allsidighet, etisk hållning, mod att publicera och grundlig research?
Invandring generellt och flyktinginvandring speciellt har i nyhetsrapportering således ett övervägande negativt anslag. Därutöver beskylls våra två stora mediehus, Schibsted och Bonnier, samtidigt för att skönmåla och undanhålla fakta om både invandring och brottslighet. Om denna upplevelse hos den breda allmänheten internaliseras i den journalistiska gärningen kan det medföra allvarliga konsekvenser.
Vi ska heller inte blunda för medielogikens problem med att nyheter och artiklar som inte har ett negativt anslag ”säljer” sämre än artiklar med ett negativt anslag. Förr innebar detta färre sålda exemplar (i synnerhet för tidningar som Aftonbladet och Expressen som tidigare ej haft prenumeranter), nu för tiden allt oftare genom färre klick och delningar i sociala medier.
Generellt sett upplever jag att mediebilden av samhälle och samhällsutveckling präglas av en rapportering som sänker optimismen om vilka landvinningar vi redan har gjort och hur framtiden kan tänkas se ut. När alltmer media konsumeras genom delat material i sociala medier, på vloggar, mikrobloggar och via poddar samtidigt som Googles och Facebooks algoritmer strömlinjeformar din redan kända uppfattning om sakernas tillstånd möter vi ännu fler problem.
Min uppfattning som antirasistisk feminist stärks av att jag i mitt flöde i sociala medier oftast möts av artiklar som stryker min redan kända upplevelse medhårs. Det är utifrån ett humanistiskt och demokratiskt perspektiv ett mindre problem än om det förhöll sig tvärtom. Jag oroar mig ändå för utvecklingen som tyder på att dysterkvistarnas och tangentbordskrigarnas xenofobi, rasism och oförblommerade sexism stärks genom samma effekter.
Klyftan blir allt vidare och svårare att överbrygga och vilar slutligen på vilken känsla vi har om framtiden. Här måste medierna (inklusive sociala medier) spela en allt viktigare roll. Det gäller slaget om samhällsutvecklingen och därmed även om framtiden.
